Jannete Hentati. Foto: Roger Olsson
Jannete Hentati. Foto: Roger Olsson

Telefon: 08-16 20 00
E-post: jannete.hentati@socant.su.se

Jannete Hentatis pågående avhandlingsprojekt handlar i lika hög grad om lärares praktik och yrkesvardag i Malmö och Marseille, som om den obligatoriska utbildningens förväntade roll och betydelse i en tid som, i både Sverige och Frankrike, till stora delar kännetecknas av återkommande larm om en skola i ”kris”.

Forskning

Skolan utom sig: Ordning och oreda bland lärare i Malmö och Marseille
I en värld där globala processer av allehanda slag utmanar europeiska nationalstaters idéer om stabilitet spelar den obligatoriska utbildningen fortfarande en viktig roll ifråga om nationell samling och sammanhållning. Samtidigt bedöms skolan, i åtminstone Sverige och Frankrike, numera befinna sig i ”kris”, vilket i bägge länder tycks ha lagt grunden för en för lärarna mycket ambivalent situation: Alltmedan de verkar i ett sammanhang som för jämnan beskrivs i termer av ”kris” är de själva fortsatt uppdragna att genom sitt arbete fostra framtida medborgare för att på så vis lägga grunden för en nationellt långsiktig gemenskap. Med utgångspunkt i ett långvarigt fältarbete bland lärare ansvariga för den samhällsorienterande undervisningen på högstadieskolor i Malmö och Marseille har jag därmed som avsikt att i denna avhandling inte bara jämföra, diskutera och problematisera läraryrkets villkor och förutsättningar i Sverige och Frankrike av idag, utan också vidare utforska de varierande sätt på vilka svenska och franska lärarna själva försöker förstå, förklara och lösa de ”problem” som den svenska liksom franska skolans ”kris” både anses generera och vara ett resultat av. Här intresserar jag mig först och främst för dynamiken i den process igenom vilken människor sorterar, organiserar och kombinerar kunskap om sitt eget sammanhang, d.v.s. hur kontexter, i människors interaktion med varandra (dis)kontinuerligt konstrueras och därigenom blir till – en process som jag i mitt eget arbete valt att diskutera i termer av det trefaldiga begreppet samla-söndra-sammanfoga. Detta, hoppas jag, kommer i förlängningen öppna upp för nya, spännande frågor inte enbart om skolans ”sammanbrott” som ett på samma gång utbildningspolitiskt och samhällsrelaterat ”etiskt dilemma” (Zigon 2007; 2009), det kommer också att synliggöra liksom komplicera den enskilde läraren som både (ir)reguljär infrastruktur och interagerande medverkande i det moralpolitiska projekt som den obligatoriska skolan, trots diverse missräkningar, fortfarande sörjer för att å statens vägnar realisera och upprätthålla.