Magdalena Wernefeldt. Foto: Magnus Aronson
Magdalena Wernefeldt. Foto: Magnus Aronson

 

Hur väcktes ditt intresse för socialantropologi?

– Det var beskrivningen i Stockholms universitets katalog som tilltalade mig. Jag hade vetat länge att jag ville göra något med internationell inriktning, men visste inte riktigt vad och hur. Jag hade varit utbytesstudent i USA, gått en vårdbiträdeskurs i Sverige, jobbat med en hjälporganisation i Mexiko och läst teologi ett år i Bryssel.

Jag berördes starkt av internationella relationer och konflikter. Jag var engagerad för Guatemala som var i inbördeskrig då och urfolkens rättigheter, intifadan i Mellanöstern var relativt ung och jag blev medveten om att det fanns kristna araber, jag sommarjobbade på en folkhögskola och krockade med överklassflyktingtjejer från Etiopien som inte ville vara med i arbetslaget som skulle städa toaletter. Det var då mamma satte katalogen i mina händer och mina ögon föll på socialantropologi. Det tvärvetenskapliga anslaget och den antropologiska metoden lockade.

Hur ser dina studier och karriär ut hittills?

– Jag började läsa socialantropologi och arabiska hösten 1993 och var inriktad på Mellanöstern redan från början. Jag läste sommarkurser på Hebrew University i Israel och sedan en sommar och termin på University of Birzeit i Palestina. Hemma igen fortsatte jag med arabiska och socialantropologi och jag läste också beteendevetenskaplig pedagogik på Lärarhögskolan. Efter lite uppehåll skrev jag min D-uppsats om återvandringsdiskurser i svensk politik och media och tog magisterexamen med huvudämnet i Internationell migration och etniska relationer 1999.

Jag började skriva artiklar när jag var i Palestina 1995. Det var en ovanligt hoppfull tid i Palestinas moderna historia. Osloavtalet hade skrivits under 1994 och exilpolitiker och vanliga människor hade återvänt i hopp om att nu var det nya tider. Ramallah som var ockuperat av Israel sedan 1967 överlämnades till den Palestinska Auktoriteten och hamnade mitt i en ekonomisk boom. Staden var som en enda stor byggarbetsplats. Myndigheter och moderna villaområden växte upp, det öppnades nya affärer, caféer och restauranger var och varannan vecka. De utbrända bildäcken och stenarna städades undan från gatorna och man förberedde för de första demokratiska valen som genomfördes 1996.

I denna sjudande miljö djupintervjuade jag tretton unga återvändare från diasporan som underlag för min C-uppsats, men jag intervjuade också konstnärer och myndighetspersoner.

När jag kom hem till Sverige fick jag artiklar publicerade i olika tidningar och fortsatte att ha lite olika frilansuppdrag under min studietid. Det ledde i sin tur till att jag läste på Poppius journalistskola och startade eget som frilans.

Efter några år som egen fick jag en redaktörstjänst med internationell inriktning på Svenska kyrkans informationsavdelning. Sedan 2014 arbetar jag enbart med digitala medier men fortfarande huvudsakligen med internationella frågor.

Hur tog du dig in på arbetsmarknaden?

– Jag har delvis svarat på det i frågan ovan. Men jag kanske kan tillägga att det var en kombination av en stark önskan att skriva och beskriva människor och skeenden, tillsammans med att jag mötte människor som trodde på mig men också tillfälligheter och bananskal.

Hur ser du tillbaka på din tid som student?

– Det var en fantastisk, förvirrande, utvecklande och arbetsam tid. Mötet med människor, nya sätt att tänka, utmaningar, framgångar och bakslag i studielivet parades med stora utvecklingskliv på det privata planet. Jag hade en längtan men inte ett så tydligt mål. Tyvärr fungerade inte studierådgivningen så bra då. Jag tycker i efterhand att jag var utlämnad till min egen förmåga att navigera. Det gick väl ganska bra, men jag hade gjort vissa andra val idag. Det fanns heller ingen mentorverksamhet där någon med erfarenhet och kunskap hade kunnat ge vägledning.

Någon hälsning till dagens studenter?

– Jag tror det är bra att försöka ha en målbild att sträva mot där man tänker in helheten. När ska jag vara klar med mina studier? Var vill jag vara i mitt arbetsliv om tio år? Hur vill jag att mitt privata liv ska utvecklas parallellt? Hur värderar jag familjebildning? Sen blir livet bra vare sig vi lyckas eller inte att nå målbilden. Den kan ritas om av oss själva eller av omständigheter vi inte kunnat förutse. Den friheten får vi ge livet :)